”Alice Cooper, lever han fortfarande?”, ”Vadå, den riktiga Alice Cooper?”, ”Jag fattar inte varför ni ungdomar ska ränna iväg på konserter och se gamla gubbar som var kända när en annan var ung”.

Reaktionerna har varit många och olika när man sagt att man ska se Alice Cooper. Den Alice Cooper som jag såg igår var fullt levande, långt ifrån död och att han är gammal är något som bara hans utseende visar. Sitt barnasinne har han definitivt kvar, vilket åskådaren till detta teatrala framträdande får bevittna i de olika teaterscenerna som utspelar sig på scenen under konsertens gång.

Man var fullkomligt inne i konserten ända från start när man hörde riffet till låten ”School’s Out” och till slutnumret/extranumret som också var ”School’s Out”. När skynket föll och man fick se Alice och bandet som stod gömda där bakom brakade helvetet loss i lokalen och alla blev som galna. Att turnén heter ”Theatre of Death Tour” är fullkomligt förståeligt med tanke att det, på scenen, utspelar sig blodiga och skrämmande teaterscener där Alice själv spelar huvudrollen samtidigt som låtarna körs.

Alice slår huvudet av bebisar, piskar sina roddare och kvinnor och tre gånger, under konsertens gång, får han betala sitt pris genom avrättning. En giljotin, tortyrredskap och en galge är de tre avrättningsredskap som används och det är rediga byggen man har gjort.
Under ”Dirty Diamonds” kastade Alice ut halsband till publikens giriga händer som sträcktes upp mot taket. När de spelade ”Billion Dollar Babies” höll Alice upp en svärdvärja, i handen, som han spetsats hundratals låtsassedlar på och viftar med värjan över publiken så att ”pengarna” fullkomligt regnade ner över den stora publikmassan. Under extranumret (School’s Out) kastas det ut jättelika ballonger fulla med konfetti i publiken och Alice kommer ut i glittrig party-hatt samt kavaj.

Att Alice är en karismatisk och iögonfallande person hyser det definitivt inget tvivel om och publiken vill bara ha mer och ingen verkar tröttna på showen. Något som var speciellt kul var att se den kraftiga ålderskillnaden mellan de som besökte konserten. Män och kvinnor i 50årsåldern till barn i 13årsåldern stod och rockade loss. Detta bevisar verkligen att rockmusiken lever vidare från generation till generation.
Ärligt talat har jag aldrig lyssnat överdrivet mycket på Alice låtar och ett par av låtarna som spelades på gårdagens konsert hade jag aldrig hört förut. Trots detta fann jag mig själv sjunga med i varenda låt och man rycktes verkligen med i stämningen som låg likt ett täcke över Lisbergshallen.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här själv, men på grund av de 2 meter långa människorna som ska envisas med att stå långt fram skymdes min sikt fram till scenen och jag missade en del av det som pågick däruppe. Under vissa partier i låtarna blundade jag och bara insöp stämningen, musiken och känslan, helt sjukt underbart.

Detta är troligtvis den häftigaste konsertupplevelsen jag haft, både musikaliskt, sceniskt och attitydmässigt, det råder definitivt inget tvivel om att Alice Cooper är en rockfarfar med klös i och att han, tillsammans bandet han hade bakom sig, gjorde en sjuhelsikes show.

text skriven av mig
bild tagen av mig
SNO INTE !