Just nu går jag igenom en såndär jobbig period igen.
Jag tvekar på mig själv för att andra tvekar på mig.

Det är egentligen inte mitt fel, det är alla andras fel.

Jag vill ha Måndag.
Jag vill krama om mina pojkar.
Känna att jag har folk att prata med.

Nej, för istället är jag fast i den här äckliga hålan.
Det värsta är, att jag bor här och jag bara känner en människa.

Nej, jag är inte nyinflyttad.
Men folket här är idiotiska, jag har sagt upp kontakten med alla förutom en.

Karl och Simon hörde av sig ikväll och båda ville att jag skulle komma till stan.
Men nej, för jag sitter här i helvetet på jorden.
fyfan
jag kommer aldrig sakna den här ruttna jävla äckelhålan.

Och nu gråter jag .. igen
Jag beter mig som en mänsklig fontän.

Inte mitt fel, alla andras fel.