Det är i dom svåra situationerna i livet, när vi ställs inför diverse dilemman, som vi finner oss själva.
Det är därför jag, med glädje, kan säga att jag har funnit mig själv. Men liksom många andra människor finns det vissa pusselbitar som saknas, däremot tror jag att när jag är gammal och döende är dessa pusselbitar ifyllda. Dock finns det en pusselbit av mig som aldrig kommer fyllas, med andra ord jag kommer aldrig att bli riktigt hel. 

Jag är adopterad, kom till Sverige från Indien som en 6 årig gammal bäbis. Detta är något som följer en, vart man än går och vad man än gör.
Hur såg mina föräldrar ut?
Varför fick lämnade min mamma bort mig när jag va liten?
Detta är frågor som hela tiden ställs i mitt huvud, frågor som jag troligtvis aldrig kommer få svar på. Vad betyder min adoption betyder för mig? Hur viktigt är det att ha vänner som bryr sig i omgivningen när dessa frågor spökar i ens huvud?

Tonåren, som redan är en tuff period i livet, blev ännu svårare för mig när man känner att det är en pusselbit som saknas i ens liv, ett hålrum som aldrig kommer fyllas.

Visst är jag glad, över att jag hamnade här. Av alla ställen på jorden, av alla föräldrar som kunde tänkas adoptera mig. Hamnade jag precis här.

Det är verkligen sjukt, hur mycket slumpen avgör ens liv. När vi pratade om hinduismen och indien på religionen tycker jag verkligen att det är jobbigt att prata om hur dom behandlar kvinnor och barn i Indien. Att mannen tänder eld eller häller syra på sin hustru när hon har gjort sitt, för att sedan välja en ny hustru. Att bli bortgift som liten flicka. Att inte få bli kär i vem man vill. Att man slänger oönskade och nyfödda, barn i soptunnan.

Ifall min biologiska mamma bara hade gjort en sak annorlunda, eller ifall mina svenska föräldrar hade ställt sig lite senare i kön till adoption, så hade jag inte varit här, då hade jag kanske fortfarande bott på barnhem, eller varit i något helt annat land med helt andra människor, eller så hade jag blivit utslängd på gatan och fått sniffa lim i rännstenen, tigga och sälja min kropp.

Ni som vet vilka era biologiska föräldrar är kan skatta er lyckliga för ni slipper leva i ovisshet utan att ha en aning om hur lika ni är era föräldrar till både utseende och personlighet, ni behöver inte känna att det är en pusselbit som saknas, en liten del som aldrig kommer fyllas - med andra ord, jag kommer alltid att vara kluven och aldrig bli riktigt hel.

I tonåren söker alla efter en identitet och sin egen stil och sitt eget personliga uttryckssätt, jag har varit tvungen att handskas med både det som ni handskats med plus en massa andra saker som har med min adoption att göra, folk tror säkert att man inte tänker på att man är adopterad, men varenda gång jag kollar mig i spegeln, undrar jag vem av mina biologiska föräldrar jag är mest lik.
Jag har ingen aning om vem min biologiska mamma eller min biologiska pappa var, jag vet bara att jag är skyldig min biologiska mamma, som heter Indira det största tacket jag någonsin givit någon och någonsin kommer ge någon i hela mitt liv. TACK, för att du ville att jag skulle få ett bättre liv och gav mig en chans till. Jag kommer nog aldrig få veta vem du är eller hur du ser ut, och det gör mig ledsen.

Men detta är mitt liv och det är bara jag som bestämmer hur jag kan fortsätta leva mitt liv.
Omge mig av människor som jag trivs med och göra saker som är bra för mig.
Jag säger bara: Tack gode gud, för att jag hamnade här, med människor som älskar och respekterar mig för precis den jag är.